POLLUX VEGA

Jag har precis anlänt hem till min pappa. 

 

Hos min pappa har jag två systrar på 4 och 2 år. Utöver detta har jag 2 andra systrar på 16 och 13. 

De två små är för det mesta ganska söta. Men när de inte fått mat på länge, och är trötta och irriterade, så kan det bli ganska kämpigt. Och med kämpigt menar jag att jag helst vill slita av mig mina öron och kasta saker på dem.

 

Precis som vilka andra barn (och syskon) som helst, så kan de inte hålla sams när de hamnar i det här...so called "crazy state". Och nu kommer jag till det intressanta, nämligen uppfostran.

 

I det här huset finns det inget "Gå in på ditt rum och tänk över dina synder", eller en pappa som argt tillrättavisar dig (som min pappa gjorde med mig), eller höjda röster. Utan här uppfostras mina småsystrar med att i princip få som de vill och de skriker länge nog. Skrik, gråt och sparka vilt länge nog så får du så småningom beröm i form av godis. Vem fan ger en två-åring godis liksom?

 

Här är det också uppdelat i vi och dem. Med vi, menar jag mina två "helsystrar", som jag växt upp med, som är mitt allt. Delade föräldrar betyder också delad uppfostran och delade värderingar. Men dem, mina två yngre halvsystrar då, får ju en helt annorlunda start på livet än vad vi fick. 

 

Och nu menar jag inte att det nödvändigtvis är något negativt med den uppfostran som dem får. Det finns ju inte något facit eller modell på hur man ska uppfostra barn?

 

Men i och med att jag är så pass gammal som jag är, så kan jag inte hjälpa att ha synpunkter. Och det är otroligt givande, det här med att växa upp med småsystrar, för jag vet precis hur jag inte ska göra med mina barn...som jag inte kommer skaffa förren minst efter 30. Promise.