morfar, jag är syk
Jag var två år gammal när min morfar ringde hem till oss. Han brukar alltid lyckas pricka in att ringa precis när vi ska äta middag, och det var inte annorlunda då. Den obligatoriska telefonskickningen påbörjades, först mamma, sedan kanske pappa om han var hemma och sen jag. Detta var på tiden jag inte hade några andra systrar, så det gick ganska snabbt. Senare kan jag minnas att vi alla satt uppradade i trappan när släktingarna ringde, för att man visste att förr eller senare var det ens egen tur att prata. Iallafall, morfar frågade då standard frågan "Hur är det med dig då lilla du?"
Och jag svarade: "Inte så bra, jag är lite syyyk."
Den här historien berättar min morfar alltid för mig om jag är förkyld eller liknande när vi träffas. Kärlek.
Precis som idag. Mina lymfkörtlar är enorma och huvudet bultar som om Thor har partaj med sin hammare. Ja, jag drog precis en Asgård referens. Lol.
Iallafall var det väntat, men jag ångrar mig kopiöst mycket för att jag skrev att det är skönt att vara sjuk. Bullshit, vilket skitsnack. Men man glömmer alltid bort hur hemskt det faktiskt är att vara megaförkyld, eller att vara förkyld överhuvudtaget, när man till sist blir frisk.
Uppskatta frisktiden mer, det är mitt nya motto!
